Tror helt ärligt att jag har ramlat ner i någon period som är helt omöjlig att ta sig ur, hur mycket man klättrar upp så ramlar man endå ner när man precis hade tagit sig till toppen. Tillslut blir man för trött och orkar inte ens försöka klättra upp igen, man bara ligger där bland skiten och hoppas med det lilla hoppet som finns kvar att någon en dag ska komma och dra mig så långt upp igen och spola bort skiten så jag kan vända blad och fortsätta leva. 

Ungefär så är mitt liv just nu. Det är så himla upp och ner så jag nästan blir åksjuk. Det finns några få stunder i mitt liv då jag känner att jag är värdefull och duger till. Resten av tiden får jag dåligt samvete över att jag inte duger till, över att jag ska flytta från min familj. Min familj som betyder mer än allt. Utan min familj skulle jag hata mig själv och mitt liv mest av allt, det skulle jag göra. För inget annat i världen kan få mig att bli så trygg och omtyckt som min familj. Det har jag nog insett det senaste året. Förut tyckte jag att det bara var jobbigt att sitta kvar vid bordet och prata med min familj efter middagen, jag sket i vad som hades att berätta och ville bara ut och komma hem sent på kvällen och låsa i mig på rummet. Nu har jag insett att det är det bästa jag vet, sitta kvar efter middagen och prata så länge om allt alla har att berätta, och tillslut har alla gått så jag sitter där ensam. 

Min familj är så värdeful för mig. 

Jag är så himla djup människa, märker ni de haha?