Nu sitter jag här och skriver i en gruppchatt med mina vänner och vi börjar diskutera vårann kärlek till våra mammor, hur skönt det faktiskt är att man kommit in i den åldern då man inte bara tycker att sina föräldrar är några pantade jävlar som inte förstår någonting alls, för så antar jag att dom flesta har tänkt. Då slog det mig extra mycket att jag ville ge min mamma ett stort tack för allt hon gjort för mig och för att hon finns. 

 

Min mamma och jag har alltid alltid varit nära varandra och jag har till stor del av mitt liv berättat det mesta för henne, det skulle vara min period i 8an då jag började bli självständig och ville mest vara ute på kvällarna och ränna och mina vänner var en aning viktigare än att sitta hemma med mamma och kolla tv. Och då jag och mamma krockade lite då hon inte kunde inse att jag vart stor och jag inte kunde inse att mamma kände som hon kände och jag kände som jag kände, det ledde till att vi inte kunde möttas på mitten och mest bråkade, när jag var arg på mamma var hon glad på mig, och tvärtom. Men som tur var kom jag ur min lilla upprors period och mamma började acceptera att jag vart stor och självständig. 

 

I längden tror jag den där perioden faktiskt bara behövdes, vi behövde det där året (tydligen) för att förstå varandra ännu bättre och jag tror även att dom flesta går igenom samma period under den åldern. Så kortfattat vart vi bara starkare båda två av att tycka lite olika och många smällar i dörrar och många sura minner av både mig och mamma. 

 

Min mamma har alltid alltid funnits där för mig, vilket kanske är självklart då det var hennes val att jag finns här på jorden och då hennes ansvar att ta hand om mig och ge mig kärlek tills den dagen jag är vuxen och kan ta hand om mig själv. Men det har alltid varit något speciellt med mamma, hon har inte bara funnits där för att hon måste, hon har brytt sig, hon har skickat långa sms när jag känt mig hopplös om vilken bra människa jag är, hon har kramat mig och hållt om mig när jag behövft,  och hon har varit min vän. 

 

Varför min mamma har varit så himla bra för mig, och är bra för mig är för att vad jag än gjort, vad som än hänt och vad som än kommer hända kommer hon alltid att hjälpa och förstå mig, det har hon sagt och lärt mig sen långt tillbaka. Jag berättar allt för min mamma, nästan iallafall. Hon vet och förstår det mesta jag säger. 

 

Hon har aldrig ställt höga krav på mig, hon har låtit mig vara ledsen exakt när jag vill, hon har låtit mig göra saker som hon egentligen är jätte orolig för, men hon har litat på mig och låtit mig göra så himla mycket saker. Jag har blivit en bra människa tack vare min mamma. 

 

 

 

Det finns ingen människa på denna planet som jag vill tacka så mycket som jag vill tacka dig mamma, du är det bästa som finns och du är den bästa mamman som finns, TACK TILL DIG. Alla borde ha en mamma som dig. JAG ÄLSKAR DIG TILL MÅNEN OCH TILLBAKA.