Sundsvall var ett för stort steg för mig. Och efter att ha längtat hem och inte trivts för lång tid nu har jag och Alicia bestämt oss för att säga upp lägenheten och flytta hem, börja i Östersund och pendla. Undrar själv varför jag väljer bort en lägenheten nästan mitt i stan och allt vi har fixat med det. Men en lägenheten är inte värd att må dåligt både i skolan och hemma, så fanns bara ett val att göra. Men det känns som en lättnad och behöver bara ett ja från Wargen så säger vi upp lägenheten sen. Så nu är jag en nervös tjej med hundra tusen miljoner känslor som bara sprutar ut varje varje kväll, med tårar, skratt och panik. Är det såhär jobbigt det ska vara att vara tonåring? Eller är det bara jag med min otroliga otur som fick lite för mycket känslor och tankar? Kanske.