Jag och pappa började prata om hur lite det var kvar av skoltiden på grundskolan, och då började jag på riktigt inse att om någon månad kliver jag inte upp varje morgon för att snacka skit med mina brudar som har hållt ihop sen vi knappt kunde gå, för att reta Simon och Ted tills dom ger tillbaka och vi alla håller på att dö av skratt, inte heller kommer jag sitta med Ellen, Kalle och Lucas varje Spanska lektion och prata sönder tills lektionen är slut. Jag inser inte hur bra jag faktiskt har det nu, och hur fina människor jag har i mitt liv, eller i min vardag. Kommer sakna relationen med lärarna, att kunna prata med vilken lärare som helst om allt möjligt. Usch vad hemskt det är när jag väl tänker efter. Efter en lång dagis tid och 9 års skoltid tillsammans är man som en familj på riktigt, ibland skäller vi på varandra, ibland hatar vi varandra, ibland älskar vi varandra, men jämt är vi som en stor familj.