Sen går jag också och funderar på tänk om jag inte får några kompisar? Jag ska ju liksom tolv mil bort och känner inte nån alls. Men på en sån stor skola måste ju det finnas nån som kan umgås med mig haha. 

 Fast jag har alltid velat bli barnmorska, småbarn är nått jag drömmer om att få redan nu, tänk då att få vara med om en familjs bästa upplevde varje dag? Att få se en mamma och pappa se sitt barn för första gången och sen tacka mig för att jag hjälpte dom ut med doms viktigaste ägodel i livet, vilken känsla. 

Aa barnmorska vill jag bli, eller jag ska, jag ska. 

Sen kommer det där, ska jag som blir spyfärdig bara jag ser en bild på blod gå vård och omsorg programmet och behöva ta sprutor och blodprov på mig själv och andra? Kommer jag klara de? 

Var ju på öppet hus på Västermalm för nån vecka sen och det var då jag fick mer hopp till barnmorska, för alla elever som gick vård och omsorg där sa att dom lärde sig mer och mer för varje dag att inte vara rädd för blod, att det blev en vana. Så då fick jag hopp, och om jag bara vill lära mig att inte vara "rädd" för blod, ska det nog gå bra. Jag ska försöka, och går det inte ska jag försöka igen och igen och igen.