Sundsvall var ett för stort steg för mig. Och efter att ha längtat hem och inte trivts för lång tid nu har jag och Alicia bestämt oss för att säga upp lägenheten och flytta hem, börja i Östersund och pendla. Undrar själv varför jag väljer bort en lägenheten nästan mitt i stan och allt vi har fixat med det. Men en lägenheten är inte värd att må dåligt både i skolan och hemma, så fanns bara ett val att göra. Men det känns som en lättnad och behöver bara ett ja från Wargen så säger vi upp lägenheten sen. Så nu är jag en nervös tjej med hundra tusen miljoner känslor som bara sprutar ut varje varje kväll, med tårar, skratt och panik. Är det såhär jobbigt det ska vara att vara tonåring? Eller är det bara jag med min otroliga otur som fick lite för mycket känslor och tankar? Kanske. 

Hej. I helgen var jag och Olivia hemma i Bräcke och träffade min efterlängtade familj. Vi spelade spel med Lea, åt mat och bara tog det piano. Sen drog hela familjen plus Olivia på sig en skaplig förskyldning och alla har varit sängliggandes hela veckan. Jag börjar äntligen känna mig på bättringsvägen och ska på skolan imorgon, om inte kroppen bestämmer sig för att vända igen. Så dom senaste dagarna har jag bara legat i sängen och ätit popcorn framför familjen annorlunda. Det programmet får mig att längta tills jag får familj och egna barn. Så mycket kärlek dom familjerna har. Mucho love till dom. Tack och hej